Ta saken i egna händer rektorer och lärare!

1994-års läroplan innebar i teorin en stor förändring för lärare och elever. Ämnesstoffet var inte längre specificerat. Istället fick förmågorna – vad eleverna ska kunna göra med stoffet – en betydande plats i styrdokumenten. Denna frihet och starka tilltro till professionen att själv välja ut de faktakunskaper som bäst skulle gynna elevers lärande ställde nya kvalificerade krav på lärarna, menar Ingrid Carlgren, professor emeritus i pedagogik (2015). Många tyckte dock att friheten blev för stor. De menade att betygssystemet skulle bli mer rättvist genom fler betygssteg. Likvärdigheten skulle öka om undervisningsinnehållet specificerades. Från politiskt håll lyssnade man på dessa röster och 2011-års reform sattes i sjön för att råda bot på 94-ans brister. Betygsskalan gick från fyra till sex nivåer. Det tillkom ett obligatoriskt centralt innehåll som skulle behandlas i undervisningen i respektive ämne och kurs. Men en sak var sig lik, nämligen att förmågorna skulle vara lärandeobjekt. Nu knöts även så kallade värdeord till förmågorna. Tanken var att värdeorden skulle indikera en specifik kvalitet på elevers kunnande i slutet av en kurs och därmed fastställa en betygsnivå.

Läroplansreformerna krävde ”en stor professionell autonomi” men som i praktiken dessvärre har gått i motsatt riktning, menar Carlgren. Kunskapsbedömning och betyg har ockuperat undervisningen. Den omges idag av normer som styr läraren på systemnivå på ett negativt sätt. Ett exempel på det är de kunskapsmatriser som i stort sett varje lärplattform tillhandahåller och som alltför många rektorer tvingar lärarna att använda. Konsekvensen har blivit vad Carlgren kallar en ”performativitetskultur” där elever utför uppgifter så att det ser ut som om att de utvecklat kunskapskravens förmågor. I själva verket har nästan ingenting hänt. Precis som tidigare fokuseras elevernas prestationer istället för det långsiktiga lärandet och kunnandet. Skillnaden är att läraren ska bedöma elevernas uppgifter utifrån upphackade kunskapskrav som i slutet av kursen ska användas som en kunskapsprofil. Undervisning har blivit en bedömningskultur.(1) Ett symtom på det menar Carlgren, vilket jag också berört i förra blogginlägget, är att kunskapskraven blivit till underlag för lektionsplanering: ”Från att utgöra syftet med undervisningen förvandlas förmågorna därigenom till innehåll.” (s250). Det är, för att tala med samhällsvetaren Jürgen Habermas, svårt att blunda för att skolans systemvärld kolonialiserat lärarnas och elevernas livsvärld. Det är allvarligt.

Skolan har i och med de senaste reformerna i högre utsträckning än tidigare blivit en prestations- istället för en lärandeplats. Den har blivit till ett system där betyget kan avgöras av de uppgifter eleven utför i början av en termin. Detta undergräver effektivt elevernas långsiktiga kunnande. Att det är skarpt läge för eleverna flera gånger i samma ämne under en termin skapar även bedömningsstress såväl hos elever som hos lärare. Lägg där till att elever har sex till åtta kurser eller ämnen samtidigt. Det innebär skarpt läge under mycket lång tid. Det är säkerligen ingen situation som gynnar lärandet av kunskaper och inte heller elevernas motivation att lära mer. Traditionen att hacka upp ett ämne i arbetsområden utan en genomtänkt progression och tydlig relation till ämnets övergripande kunskapsmål, leder till en orimlig arbetsbörda. Men det går att göra annorlunda. Skolledningen måste då våga förändra lärarnas arbete från en uppsplittrad bedömningsverksamhet till en kunskapspraktik som stöttar elevernas lärande. Detta förutsätter som Carlgren skriver, att det hos lärarna finns forskningsgrundad kunskap om relationen mellan undervisning och lärande.(2) Det kräver, fortsätter Carlgren, att lärarna äger en stor dos av autonomi att utifrån sin professionella kunskap organisera undervisningen. Och, vill jag tillägga, en undervisning som innebär att lektionsplanering baseras på de ämnesvisa mål som formulerats i ämnenas syftesskrivning stället för att utgå från kunskapskraven. Det är i det arbetet en skolledning kan skapa det frirum lärare behöver. Jag har sällan stött på någon lärare som inte brinner för att optimera sina elevers lärande. Men jag har i över 20 år arbetat i ett utbildningssystem, och de senaste tio åren i en bedömningskultur med en administrativ börda, som effektivt tar musten ur både mig och eleverna.

En skola som kanske tagit ett steg i rätt riktning är nyöppnade Anna Whitlock i Stockholm. Där får lärarna inte betygsätta enskilda uppgifter och på frivillig basis fylla i kunskapskravsmatriser. Om det ska leda till ökat kunnande hos eleverna krävs dock, precis som antyds ovan, en forskningsgrundad insikt om relationen mellan undervisning och lärande och ett svar från läraren på vad detta innebär i varje ämne. Ett kunnande där det som eleverna förväntas behärska i form av ämnesfakta är användbara för att analysera de övergripande ämnesspecifika frågeställningarna. Det kan till exempel inom ämnet samhällskunskap vara: varför ser samhället ut som det gör; varför gör människor som de gör; hur formar individer och samhällsstrukturerna varandra.

Att gå från en bedömningspraktik till en lärandepraktik innebär att uppgifter inom ett arbetsområde utformas som träningsuppgifter vars syfte är repetition och kunskapsackumulation och som i slutändan kan leda till att eleverna införlivar en komplex förståelse av kunskaperna och ett fördjupat kunnande. Att betygsätta uppgifter har ingen plats i ett sådant synsätt. Grundskolan och gymnasiet har den fördelen att detta låter sig göras eftersom eleverna läser kurser och ämnen under lång tid. Skarpt läge och betygssättning behöver bara inträffa i slutet av kursen. Det ger större möjligheter att etablera undervisning för lärande än vid universitet och högskolor där en kurs löper om några få veckor. Men detta är en möjlighet som allt för sällan utnyttjas.

Jag är inte säker på att vi får politiker att förstå. De har ju redan infört betyg i årskurs 6 och terminsbetyg i årskurs 7 och 8 utan att veta huruvida det förbättrar eller försämrar elevernas kunskaper. Men rektorer och lärare kan ta saken i egna händer och minimera bedömning till förmån för en undervisning som tydligt kopplas till lärande och kunnande. Vi ska ju vara experter på att organisera undervisning så att det optimerar elevers lärande av kunskaper. Men vi behöver göra oss av med de delar av systemvärlden som försöker göra oss till marionetter som upprätthåller en bedömningskultur som missgynnar utvecklingen av ämneskunnandet hos eleverna. Ett första steg är att slita blicken från centralt innehåll, kunskapskrav och de matriser som är kopplade till dem. Som ämneslärare är jag experten. I kombination med min kunskap och ämnenas syften kan jag göra ett urval av de kunskaper som elever bör lära. Där kan vi börja.

I nästa blogginlägg ska jag syna det Carlgren kallar kunnande och hur det kan beskrivas i ämnen som samhällskunskap, sociologi, historia och religionskunskap. Då utgår jag inte från Carlgrens bok längre utan tar inspiration från ett flertal internationella forskare. Jag kommer att resonera kring frågorna vad är det för kunskaper elever bör lära i de so-inriktade ämnena och varför. Därefter ger jag mig på frågan, i ett nytt inlägg, hur en sådan undervisning kan organiseras så att den harmonierar med vad vi vet om hur människor lär.

(1) Ett annat tecken på bedömningsdiskursens kolonialisering av lärarnas och elevernas livsvärld är den fråga som så ofta ställs av elever och som allt för många rektorer anser att lärarna bör kunna svara på – hur ligger jag till. Underförstått vill eleven veta  vilket betyg denne just nu ligger på. Därefter kommer snabbt nästa inte helt ovanliga fråga som läraren är ”förpliktigad” att besvara – Säg vad jag behöver göra för att få ett högre betyg. Den syn på kunskap som ligger inbäddad i detta språkbruk överensstämmer inte med det som kännetecknar akademiska discipliners kunskapskulturer.

(2) Som ett exempel på ett försök att tydligt koppla undervisning till lärande se den delrapport för ett projekt jag är inbegripen i på gymnasieskolan YBC.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.