Är det verkligen tvärsäker kunskap vi vill att elever ska ha?

Det är så många som vet så tvärsäkert mycket. Inte minst under pågående pandemi. Om det är ett resultat av hur svensk skola ser ut är det oroande. Bör skolan fostra till tvärsäkra individer som siktar mot att ”ha alla rätt” på proven där huvudsaken är att svara rätt i klassrummet; en skola där poängen är att veta framför att ”icke-veta” för att tala med filosofen Jonna Bornemark?

Näe, en sån skola kan nog anses vara jäkligt osund och riskerar att under fel omständigheter leda till ett totalitärt samhälle.

Kanske är det istället okunnighet och icke-vetandet som bör vara skolans heliga graal:  

– Jag kan inte!

– Nämen så jäkla bra, då är du helt på rätt plats för okunnighet och icke-vetande är vi experter på och vi lovar att ”trassla” till din verklighetsbild riktigt ordentligt.

Många av mina elever i filosofi och sociologi upplever ämnena som ”flummiga”. ”I filosofi finns det ju inget rätt eller fel” brukar vara vanliga uttalanden från elever. Många av dem tycker att det är enerverande. Då är filosofi ändå ett sanningssträvande ämne. Men, opponerar sig kanske vän av ordning – en faktainriktad skola måste väl ändå få handla om att lära vad som är rätt och fel?

Men vore det verkligen så bra? Ordet faktum är ursprungligen en juridisk term som handlar om att försöka fastställa, eller ”rimlighetsställa” ett sakförhållande genom god belysning av frågan. Men utanför rimligheten finns alltid möjligheten till att nya fakta skulle ändra sakförhållandet. Dessutom är fastställandet alltid givet en specifik ”mätarsenal”. Vetenskap har just det som en viktig ödmjukhetsprincip. De kunskaper som hjälper eleven att belysa en fråga eller ett problem är för det kritiska tänkandet mycket mer intressant och viktiga än resultatet av undersökningen. Resultatfixering har vi nog av i skolan.

Frågan är om det inte är dags att odla en trygg osäkerhetsmentalitet hos våra elever? Att vi uppmuntrar dem och ger dem faktakunskaper som hjälper dem att undersöka, treva sig fram, försöka förklara och förstå olika fenomen. Samtidigt som vi betonar vikten av att lyssna på vad andra har att säga i frågan och att svaret är givet vad vi just idag vet om fenomenet. Därefter kan de försöka dra en osäker slutsats. Naturligtvis är vetandet viktigt inom vissa ämnesområden och inte minst vissa yrken. Där ska den relativa tvärsäkerheten odlas. Men när människor och samhällen ska förklaras och förstås, då är inte tvärsäkerheten sund.

Jag skulle vilja se en slags popperska kunskapskrav. Så här skulle det kunna se ut i samhällskunskap eller sociologi: Eleven kan med stor osäkerhet dra en slutsats om varför människor gör som de gör och underbygger den på ett trevande sätt samt är villig att ompröva och söker aktivt nya fakta och invändningar för att falsiera sin osäkra slutsats.

Då skulle vi kanske få ödmjuka, lyssnande och kritiskt tänkande människor. Men jag är förstås villig att ompröva denna mycket osäkra slutsats.