Conceptual knowledge – grunden för att förstå ett ämne

Jag vet att det här inlägget riskerar att låta som rent gnäll. Men jag chansar. Kritiken handlar om elevers ämneskunskaper som de får med sig – eller mer korrekt uttryckt inte får med sig – i so- och no-ämnen efter grundskolan och gymnasiet. Det förhåller sig ju faktiskt så att eleverna inte lär sig de ämneskunskaper vi tror att vi lär dem. Ledsen för den tvärsäkra tonen.

Hur vet jag då att de inte lär sig det vi tror att vi lär dem? Under alla mina år (drygt 20 år) har jag roat mig med att ställa kontrollfrågor till elever när jag mött dem vid stadiebyten. Jag har arbetat som högstadielärare, gymnasielärare och universitetslärare. När jag ställt lösryckta faktafrågor som vad gör Sveriges riksdag, vad gör en regering, vem är islams profet och så vidare är det inte många elever som kan det. Nu oroar det mig inte för en sekund. Det roar mig snarare numer och är ett tecken på att min tes om varför de inte minns det skolan velat lära dem. Men under de senare åren då jag börjat ställa frågor om elevers övergripande eller grundläggande kunskaper i samhällskunskap, religionskunskap och historia – jag hade de facto inte själv den förståelsen för några år sen – så oroar deras okunskap mig mycket mer. Senast i veckan bad jag en klass (årskurs ett på gymnasiet) resonera kring de historiska orsakerna till att det svenska samhället ser ut som det gör. Jag gav dem några stickord som demokrati, individualisering och sekularisering. Den övergripande förståelse som då krävs är faktiskt obefintlig hos 99% av de elever jag frågar. Jag vet. Det är ingen evidensbaserad slutsats som kan generaliseras. Men denna kanske femåriga erfarenhet manar ändå till oro.

När jag börjat gräva i orsaken till okunskapen kommer jag till slutsatsen att undervisning i allt för liten omfattning baseras på det som på engelska heter conceptual knowledge (ej att förväxla med begreppskunskap), trots att den kunskapsformen utgör en av fyra kunskapsformer i betygssystemet från 2011. Elever har i bästa fall lösryckta empiriska faktakunskaper med sig (factual knowledge) till nästa stadie, men kunskap om – och därmed förståelse för – varför ett samhälle ser ut som det gör, varför människor tänker som de tänker och gör som de gör, saknar de i en oacceptabel utsträckning.

Ingrid Carlgren har i sin utmärkta bok Kunskapskulturer och undervisningspraktiker (2015) formulerat en fråga som varje lärare bör ställa sig innan undervisning planeras. Hon benämner det som ett ”kunnande”:  ”Vad är det egentligen eleven kan när hen kan det hen ska kunna?” (s26). Kan en lärare besvara den frågan med hjälp av sin conceptual knowledge närmar vi oss en övergripande eller grundläggande förklaring av vad det innebär att kunna något i religionskunskap, samhällskunskap, historia, kemi, fysik och biologi. Då skulle möjligheten öka att eleverna också lär sig och etablerar en övergripande eller grundläggande ämnesförståelse. Om en lärares svar på frågan främst baseras på factual knowledge har läraren mer att lära i sitt ämne. Det är ju i så fall inte så dumt eftersom det är en ynnest att få lära. Det finns enligt min erfarenhet en hel del att utveckla i undervisningen. Jag vet att det i nuläget inte kan sägas vara en generell evident slutsats. Men jag ser ändå inget rationellt skäl till att inte djupa i ett ämnes konceptuella kunskaper. Så varför inte börja imorgon?

Kan elever det vi vi vill att de ska kunna?

Tänk om jag kunde fråga en kollega, vad är det dina elever kan nu efter kursen och sen vara säker på att de faktiskt kan det. Då skulle jag kunna bygga vidare på deras kunnande och utöka deras förståelsehorisont av världen.

Om jag idag som samhällskunskapslärare får ett jakande svar på ovanstående fråga av en kollega i historia att de har kunskap om de första högkulturerna runt Tigris och Nilen, så förhåller det sig nästan alltid så att eleverna har glömt det. De har haft kunskapen i korttidsminnet för knappt ett år sen, men nu, när till och med deras betyg grundats på kunskap de haft men inte längre besitter, är minnet av högkulturerna som ett svart hål.

Där står jag med min ambition att påbörja en undervisning om skillnaden mellan stats- och klansbaserad samhällsorganisationer där det skulle varit ypperligt att bygga vidare på deras kunskap om några av de första statsbildningarna i vår historia.

Borde det inte vara ett minimikrav att eleverna minns det vi vill att de ska kunna? Eller är det så att vi inte har formulerat tydligt nog vad vi vill att eleverna kan när de kan det vi vill att de ska kunna?

Om vi formulerade vad elever ska kunna när en kurs eller ett ämne är slut och hanterar kunskapen enligt vetskapen hur kunskap sätter sig i långtidsminnet vore det ju alldeles ypperligt. Så varför gör vi lärare det inte? Eller är det bara jag som slarvar?